Efter månader av förberedelser var det äntligen dags att åka till Sundsvall för premiären av Funki models catwalkturné. Femton modeller hade vi tänkt, men när ytterligare fem ville vara med kunde vi inte säga nej; vi arbetar ju för att människor med funktionsnedsättningar ska få vara med i sammanhang där man tidigare varit utestängda. Då känns det väldigt konstigt att avvisa någon.
Men vart tog rösten vägen?
En vecka innan resan hände det tråkiga: jag tappar rösten. Det är inte så att jag blev lite hes, utan det enda jag kunde få fram var tysta viskningar. Detta innebär att ungefär 95% av mina arbetsuppgifter blev väldigt knepiga att utföra. Det jag gör mest i mitt jobb är att prata med människor, och det är inte så lätt när ingen hör vad man säger. Men jag tänker att allt som händer har en mening på ett högre plan, och det är väl något jag ska lära mig av detta. Det ger onekligen en inblick i hur det är att leva med kommunikationssvårigheter: Rösten är en sådan central del i vår kommunikation och utan den är det svårt att göra sig förstådd. Särskilt eftersom jag inte kan teckenspråk eller annan alternativ kommunikation.
TV4 på besök
Dagen innan catwalken fick modellerna en kväll med gruppcoachning där de dels fick identifiera sina rädslor, dels fick verktyg att hantera rädslan på catwalken. Att hålla föredrag utan röst går ju inte, så det blev till att hyra en ljudutrustning så att jag i alla fall kunde viska in i en mikrofon. Sen kom en reporter från TV4 Nyheter på besök. jag kunde förstås inte prata med henne heller, men det kunde som tur var de coola modellerna Frida och Krister. Krister avslutade intervjun med: "Marcus Shenkenberg släng dig i väggen - här kommer jag!" (Länk till TV-inslaget finns på www.funkimodels.se) Det blev en jättefin kväll tillsammans med alla dessa modiga människor som vågade dela med sig av sina rädslor. Ni har fått en särskild plats i mitt hjärta.
Härliga Scandic
Efter att vi försett hela gänget med pizza och röjt upp så gott vi kunde på Frösundas kontor som vi lånat, vandrade vi iväg till vårt Scandic hotell. Så underbart det var att ställa sig i den fräscha duschen för att därefter slänga sig på den mjuka sängen och titta på TV. Jag sov som en griskulting.
Daniel blev min röst
Dagen efter - fortfarande utan röst - begav vi oss till Birsta city kl 9 för att rodda med catwalken. Väl på plats upptäckte vi att det varken fanns mikrofon eller högtalare, vilket kan vara bra att ha på en catwalk. Men det ordnade kollegan Micke snabbt genom att prata med några artister som skulle uppträda efter oss. Frågan var nu hur jag skulle leda catwalken utan röst. När jag mötte Frösundas Daniel (ett karismatiskt energiknippe som gärna pratar) slog det mig att han kunde vara min röst. Så vi löste det genom att jag viskade i hans öra och han pratade i mikrofonen. Kommunikationshjälpmedel, helt enkelt.
Publiken jublade
Modellerna gjorde ett fantastiskt jobb: Några var så rädda för scenen att de funderat på att vända. Men de gick upp i alla fall, och publiken jublade. Det var fullt av folk framför scenen och jag tror alla modeller kände att de hade publikens uppskattning. Vilken show! Med tanke på att modellerna bara fick prova scenen i fem minuter innan och att några av dem aldrig stått på en scen tidigare, var det en verklig bedrift att bara kliva upp där och vara så charmerande. Tack för att ni ville vara med!
Tack!
Slutligen vill jag också tacka personalen på Frisersalongen/butiken Sagolik som klev upp i ottan för att styla modellerna (och gjorde ett superjobb! Bland annat färgade de håret på en ledsen modell som var missnöjd med sin hårfärg innan), eleverna från make-up utbildningen på Plusgymnasiet som sminkade besökarna i gallerian, butikerna Buketten, Esprit, Newhouse, Riva, VILA, Zizzi, Palt, Carlings, Boomerang och Name It som lånade ut kläder, ljudkillarna som lånade ut sin ljudutrustning, Fotografen Mikael Wallman och filmkillen som jag inte kommer ihåg namnet på just nu.
PS: Snart kommer fotona från framträdandet!
